Fast en sak till. Det molade i pungen sedan flera dagar. Porrtidningarna hade gått laget runt i tältet, tankarna på sex hade aldrig lämnat honom, och tillfällen att lätta på trycket hade det inte funnits. Man var aldrig ensam. Inte ens i latringropen.

Han hade drömt om Anna, tjejen från krogen som dansat tätt intill honom helgen innan övningen. I drömmen hade hon klätt av sig i en tågkupé medan en äldre kvinna låtsades sova på överslafen. Carlsson hade väckt honom till eldvakt mitt i det bästa. Sedan dess hade det värkt. Grabbarna skojade om blue balls. Nu visste han vad de menade.

På toaletten på luckan gick det inte. Han gjorde som han gjort tusen gånger, men smärtan satt i vägen, paniken kom, och till slut slaknade allt. En halvtimme senare försökte han igen. Samma sak. Han kunde knappt gå med låren ihop.

Han måste få hjälp. Och först måste han förbi löjtnanten.

Löjtnant Andersson satt vid skrivbordet i lackad björk. Korpralerna Lindh och Berntsson bläddrade i papper vid väggen. Alexander ställde sig i givakt.

– Löjtnant! 4102 Gustavsson anhåller om att få tala med löjtnanten om ett trängande ärende.

– Manöver, soldat.

– Jag anhåller om att få avvika från kvällstjänsten, löjtnant. Jag har drabbats av ett allvarligt fall av blue balls.

Korpralerna tittade upp. Löjtnanten reste sig.

– Fältpung. Betongpung. Blå kulor. Det oönskade barnet har många namn. Har Gustavsson hört talas om att hissa skinn? Ledstångshambo? Runka, på ren svenska?

– Jag har försökt, löjtnant. Det funkar inte.

– Hörde ni det? Vi har en soldat som inte kan runka.

Korpralerna fnissade. Löjtnanten såg på honom en lång stund, och sedan, oväntat, lade han handen på hans axel.

– En soldat med fältpung är en soldat med reducerad stridsförmåga. Här värnar vi om våra soldater. Jag ringer Währs på vårdcentralen, han står i skuld till mig. Ledig.

En kvart senare satt Alexander i väntrummet i sin smutsiga M90 med benen brett isär. Doktor Währs, vithårig och nära sextio, hann precis ta i hand innan en sköterska kallade på honom.

– Min kollega tar över. Hon är bättre än jag på det mesta.

Doktor Amira Hayat var tjugonio, med mörkbruna ögon bakom smala glasögon, långa svarta ögonfransar och ett stramt, professionellt leende. Alexander hann tänka två saker: att hon var det vackraste han sett, och att det här skulle bli den pinsammaste kvarten i hans liv.

Hon var kort och saklig. Hon tryckte på magen, bad honom dra ner byxorna, undersökte pungen med handskar och lätta fingrar medan han stirrade i taket och tänkte på granatkastare.

– Spänt, ömt, men inget farligt, sa hon och drog av handskarna. Det här är stress och sömnbrist. Kroppen släpper inte när huvudet inte gör det. Jag sjukskriver dig två dygn. Sov, ät, duscha varmt. Resten löser sig självt, oftast i sömnen.

– Tack, doktor Hayat.

– Och Alexander, sa hon vid dörren, med något som nästan var ett leende. Sluta tänka på det. Det är halva problemet.

Han tänkte inte på något annat.

Två dygns permission betydde en kväll på stan i civila kläder. Han satt vid baren på det enda stället som hade något som liknade liv en tisdag, med en öl han knappt rörde, och funderade på om han skulle ringa Anna. Då hörde han en röst bredvid sig.

– Du skulle sova.

Doktor Hayat. Utan rock, utan glasögon, i en svart klänning, med håret utsläppt och ett glas vin i handen. Hon såg ut som en helt annan människa, och ändå exakt likadan.

– Jag kan inte sova, sa han. Det är halva problemet.

Hon skrattade, för första gången, och satte sig på barstolen bredvid.

– Jag är ledig, sa hon. Och du är inte min patient längre. Jag skrev ut dig. Det ger mig rätt att dricka ett glas vin bredvid dig utan att någon får kalla det något annat.

De pratade i två timmar. Om lumpen, om läkarutbildningen, om doktor Währs och hans blickar, om Skåne, om allt. Hon var rolig, skarp och lite elak på ett sätt som fick honom att skratta högt. När hon lade handen på hans arm slutade han låtsas att han inte tittade på henne.

– Jag ska säga en sak, sa hon lågt, och du får ta det som du vill. I dag på jobbet var jag helt och hållet läkare. Men när du gick tänkte jag en tanke som en läkare inte ska tänka.

– Vilken?

– Att jag ville se hur det slutade.

Det blev tyst mellan dem. Baren brusade.

– Jag bor fem minuter härifrån, sa hon. Du får säga nej. Jag kommer inte att tycka något alls om du gör det.

– Jag säger ja, sa han. Med hela kroppen.

Hennes lägenhet var liten och varm och luktade av samma blommiga parfym som i undersökningsrummet. Hon drog igen dörren, ställde sig med ryggen mot den och såg på honom.

– Inget vi gör i kväll är en behandling, sa hon. Är det klart?

– Klart.

Hon drog honom till sig och kysste honom, och det var inget stramt i det alls. Hennes läppar var fylliga och mjuka, tungan krävande, och hennes händer var redan innanför hans tröja. Han lyfte klänningen över hennes huvud. Under den en vit spetsbehå och stora, fasta bröst som han hade försökt låta bli att se genom den vita toppen hela eftermiddagen.

– Du tittade, sa hon.

– Jag tittade.

– Bra.

Hon öppnade hans byxor och tog honom i handen. Han var redan hård, hårdare än på veckor, och ingenting gjorde ont längre.

– Jaha, sa hon med ett leende som inte alls var professionellt. Se där. Funktionen är intakt.

Hon sjönk ner på knä i hallen, hakade av behån och lät den falla, och tog honom i munnen. Långsamt, djupt, med blicken fäst i hans. Han stod lutad mot väggen och tänkte att tusen gånger på toaletten inte var i närheten. Hon sög honom tills han fick lägga handen på hennes kind och be henne stanna.

– Inte än, flämtade han. Jag vill ha dig.

I sängen drog hon av sig trosorna, drypande, och lade sig på rygg med benen isär.

– Jag har en hemlighet, sa hon. Jag älskar att se män komma. Det är inget jag berättar för kollegorna.

– Det får du se, sa han. Men först.

Han gled in i henne, och hon stönade högt och slog benen om hans rygg. Hon var het och trång och tog emot varje stöt, och han tog henne hårt, som veckorna i busken hade byggt upp, medan hon knådade sina egna bröst och såg på honom med mörka ögon. Hon kom först, med ett skrik mot hans axel och naglarna i hans rygg, och sedan sköt hon honom ifrån sig.

– Nu. Sätt dig på sängkanten.

Hon satte sig på knä mellan hans ben, tryckte ihop brösten och runkade honom med fast hand, med öppen mun, medan hennes andra hand gnuggade henne själv i snabba små cirklar. Han orkade inte länge. Han kom i stötar han trodde aldrig skulle ta slut, över hennes bröst, hennes hals, hennes läppar, och hon stönade och kom en andra gång, med fingrarna i sig, medan hon såg på.

– Där, sa hon till slut, andfådd och nedsprutad, och slickade sig om läppen. Betongpungen är avhjälpt.

Efteråt låg de i hennes säng och han strök över hennes rygg.

– Vad händer nu? frågade han.

– Nu sover du. Doktorns order.

Epilog.

En vecka senare, vid skåpet efter en dag på skjutbanan, föll en prydligt vikt lapp ur hans byxficka. Ljusbeige papper, vacker handstil.

"Om trängande behov uppstår igen så slå mig en signal. Det går säkert att reda ut. A."

Ett mobilnummer nedanför. Han log för sig själv och kände hur det började molande igen, på ett helt annat sätt. Det var dags att återigen ta del av det bästa svensk sjukvård hade att erbjuda.